Cykel till Gävle...

...och servicen på köpet...

Tidigt på torsdagsmorgonen (05:30) trampade jag och frugan ut på vår träningsrunda upp mot Gävle och 40-årskalas. Det blev en kanonrunda trots att solen "lös" med sin frånvaro. Målet för året var att komma rätt ut ifrån Uppsala och därmed cykla gamla E4:an istället för den tråkiga vägen till höger om nya E4:an. 

Vi kom rätt och trampade utan problem från Danderyd i ett kör till strax före Björklinge där vi tog första pausen för att både släppa ut energi och fylla på energi. Vi klarade oss ifrån regn, med några droppar strax innan Uppsala. 

Breda fina vägar med ytterst få bilar som störde.

Stilstudie på Carinas framfart med "Lilla Lady"

Blåsigt men trevlig ändå

Vi körde gamla E4:an från Uppsala upp till Tierp, där vi sedan svängde vänster för att ta oss fram mot Söderfors. Jag måste säga att gamla E4:an är fantastisk att cykla på och jag rekommenderar er om ni har möjlighet att köra på den. Perfekt att nöta distans och fart, samtidigt som man inte behöver oroa sig allt för mycket för trafik som stör. Visst var det någon bil då och då som passerade, och även någon lastbil körde förbi, men om ni kikar på filmerna och bilderna ser ni bredden på vägen, och inser att det mestadels är hela 150 cm väggren att köra på, vilket gör att man till och med kan ligga i bredd och prata (när man väl orkar prata). 

Carina hängde med fint, även om det var jag som fick dra mesta dels av vägen och när tröttheten kom smygande vid de sista 25 km blev det psyket som fick kliva in för hennes del. Varje kilometer vi betade av skrek jag ut till henne och hon blev gladare och gladare för varje meter vi kom närmare Gävle. 

Totalt blev det en sträcka på 17 mil, och det tog oss ca: 6:40 effektiv cyklat. Kanske inte den bästa tiden för mig, men med mestadels motvind och en fru som inte är allt för van vid så långa sträckor så gjorde vi det väldigt bra tycker vi. 

Kalaset gick också bra, god mat blev det som tur var!! :)

 Supermyggan

 Når inte riktigt ner till tramporna, men det ska ändå börjas i tid. 

Ovan ser ni den största anledningen till att det har blivit mindre bloggande det senaste året och det är det värt anser jag. Kärlek på hög nivå och han är verkligen fantastisk. Enkel att ha med på tävlingar, event och andra tillställningar. Han har även varit med i simhallen vid träningstillfällen och hans intresse för simning, cykling och löpning verkar riktigt lovande... 

Idag fick jag för övrigt uppleva service på riktigt hög nivå, något som man inte är bortskämd med. För några veckor sedan stod jag och snackade triathlon på Team Sportia Sickla med besökande kunder i två dagar. En trevlig dag där jag knöt väldigt många fina kontakter. Saken är att jag där kom i kontakt med Fredrik, en duktig löpare/säljare. Vi snackade allmänt om löpning och skor, och det märktes att han hade en extremt hög kunskaps nivå. 

Igår fredag gick jag förbi Team Sportia och frågade om han hade tid att hjälpa mig att kika på skor, vilket han självklart hade. Så idag lördag innan jag skulle ut och löpa gick jag ner till butiken för att testa skor. 

Vi kom fram till att jag skulle ha två olika skor, ett par för distanser upp till 10 km, och ett par skor över 10 km. Distanser längre än 10 km ska jag köra med samma modell jag springer i idag, så fokus lade vi på att hitta ett par skor jag ska använda till snabbare/kortare distanser. Jag är på rätt väg med min löpteknik, men jag är inte där ännu, där av två par olika skor. 

Det hela slutade med att par riktigt sköna Adidasskor tillsammans med en sådan service att Fredrik tyckte att han och jag skulle åka ut till Lidingö eller Ekerö, för att kika på min teknik och jobba på den i lätta utförsbackar. Han tycker jag är en bra löpare, men att jag själv inte vet om det än! Sådant värmer, och även om skorna i slutändan blir dyrare mot om jag hade köpt dom ifrån ex. England, så går det inte att värdesätta sådan service. 

Det är värt att lägga några kronor extra, mot att man får sådan kanonservice!! Härligt jobbat Fredrik och Team Sportia Sickla, helt klart rätt riktning att gå. Runners Store och Löplabbet i all ära, men att bara säga "du pronerar" (personlig upplevelse) och ta fram ett par skor på 10 minuter, är inte vad jag kallar service. Fredrik lade över en timme på mig, min teknik och  känslan för mina fötter, och troligtvis kommer det inte att stanna där! 

 Team Sportia - Klar favorit bland sportbutikerna i Stockholm

Fruktansvärt sköna skor som låter fötterna jobba

Livet består av så mycket mer...

...än att bara blogga...

Det kom en rejäl svacka i februari/mars pga. personliga saker som skedde och fortfarande sker. Där ibland så tog föräldrarledigheten slut och jag fick för mig att jag skulle spendera en timme i gymmet under första arbetsveckan. Det small till i knät, och har efter 8-10 veckor fortfarande inte släppt helt, till trots en kur med Voltaren. Det är först dessa dagar i mitten på sköna maj som det på allvar börjar kännas bra i knät.

Knät har hämmat mig till den del att till och med simning har gjort ont, och då brukar man ändå säga att simning är skonsamt mot kroppen. Men det enda som varit skonsamt mot mig och mitt knä är faktiskt min älskade cykel. 

Midsommarhelgen närmar sig och som rankad 27 i Sverige i min åldersgrupp så har jag en del att leva upp till i Nice, även om årets stora tävling för mig är Norseman. 

Det jag skulle förbättra till i år, men som tyvärr bara blivit sämre är min löpning, så jag åker ner till Nice med känslan att göra en bra simning, förbättra min cykling och försöka göra så bra löpning som möjligt. 

Jag har inte gett upp denna säsong ännu, då jag vill göra mitt bästa på de två tävlingar som ska genomföras, men jag känner innerst inne att det blir en säsong som får passera, då jag redan börjat skissa på nästa års upplägg. Playitas i april i 2 veckor känns lockande, frågan är om chefen, chefen (ja, alltså chefen på jobbet och chefen i hemmet) och plånboken tycker att det är så lockande.

Men, nu är vi på gång igen! Simning idag, löpning imorgon och på torsdag cyklar vi till Gävle! Ska bli skönt att se vad kroppen tycker om 18-20 mil på cykeln!! :)

Alla är vi olika...

...och tur är väl det... 

För tänk om alla var lika bra, trevliga och duktiga som jag är, hur skulle världen då se ut? Jo vi skulle vara ett gäng medelmåttor, dvs inte bäst, men inte heller sämst. Inte snabbast, men inte heller långsammast, jag kan fortsätta en stund till men jag ger mig där. Ni har förstått min poäng. 

Jag lär nog aldrig bli bäst, vilket inte heller är mitt mål, däremot vill jag bli bättre och det häftigt när man märker att det faktiskt går framåt. 

För 4 år sedan "tränade" jag för att åka Vasaloppet. Det var min stora tävling för det året. Jag minns jag sprang (med sprang menar jag tränade) på SATS med stolthet och körde stenhård träning i bristen på snö. Jag genomförde tävlingen och var nöjd med min insats (med all rätt). 4 år senare sitter jag i soffan och tvekar in i det sista om jag ska köra Vasaloppet som en kul grej med några kompisar för att hålla dom sällskap. (Det som får mig att tveka är kostnaden. 1800:- för att åka med SJ, plus ca: 1000:- i startavgift)

Jag vill inte ta udden av att åka Vasaloppet. Det är en grym prestation och kommer alltid att vara det. Alla som tar sig de 9 milen ner till Mora ska vara stolta, oavsett om det tar 4 timmar eller 12 timmar. Men vad jag vill komma till är min personliga nivå och graderingen av tävlingen. Jag skulle troligtvis få stryk av många då jag inte har tekniken för att få en bra tid, men jag har fysiken och psyket att kämpa mig till en bättre än vad jag gjorde 2008 och 2009. Det tack vare all min träning inom triathlon.

Frågan är om jag om 4 år sitter och tänker tillbaka till min första IM-tävling och säger "jag ska nog köra en IM-tävling igen bara för att hålla min kompis sällskap och för att det är roligt, lite som ett träningspass på vägen mot mitt stora mål". 

För att summera det så vill jag säga att vi inte är så olika, vi har bara nått olika långt i hur högt vi lägger ribban. Efter hand så flyttar vi alla hela tiden ribban uppåt. Vissa gör det snabbare än andra, men det vi har gemensamt är ändå att vi försöker att flytta ribban för att bli bättre, vilket vi också blir. Vissa har sitt stora mål att springa midnattsloppet (10 km) på under 60 minuter, andra satsar mot ett marathon och tänker långsiktigt genom att i år springa ½-marathon för att 2013 ge sig på ett marathon. Vissa vill åka Vasaloppet, vissa vill köra Ironman och sen har vi säkerligen massa tävlingar som är bra mycket "tuffare" än en Ironman. Men som sagt, alla har vi lagt ribban olika högt. 

Så, på dagen simträning fick jag äran att flytta upp en nivå (vi har tre nivåer). Jag har tidigare alltid legat i mellanbanan, dvs inte bland de långsamma, men inte heller bland de snabba. Jag vet att jag fick flytta upp för att det inte var så många i den snabba banan, men det är ändå ett steg i rätt riktning när simtränaren ber just mig, av 8 personer, att byta bana. Man växer som person och känner att det inte är så dumt ändå!! =)

Triathlon är kul, även om kylan gör att jag inte får den löpträning jag behöver. Men det gör inget... jag är stark ändå!! Men starkare ska jag bli...

Ironman...

...till I Collapse...

Jag tycker filmen är lite konstig, men samtidigt så har man tagit russinen ur kakan sett ur ett långt perspektiv. Om det är för att folk är dåligt förberedda eller helt enkelt har gått in i väggen låter jag vara osagt. Sen får folk utanför triathlonvärlden gärna titta på den och säga "idioter" eller "ni har själva valt det". Ja, vi kanske är idioter och vi har själva valt det. Men låt oss vara idioter, låt oss göra detta dumma val. Det finns folk som röker och äter chips i tron om att dom sedan är nyttiga för att de dricker minimjölk. Vi är alla olika, och så länge min idioti  inte stör någon annan så vill jag hålla på med det jag önskar, på samma sätt får de som äter chips och röker gärna hålla på med det, så länge det inte stör mig, men skyll inte på någon annan när just ert val har gett er en hjärtattack, precis som inte jag kommer att skylla på någon annan närjag trillar på cykeln och bryter något.

Vinterkräksjukan...

...är den bästa bantningsmetoden...

Pang! På mindre än 24 timmar går man ner nästan 4 kg och mår som man mår efter målgången på en Ironman. Fast det utan medalj så klart, även om man nog förtjänar en medalj, för så mycket som jag svettades under kräkningarna svettas inte ens Slatan när han står med hälarna på backen och snittar 6,6 Km/h under 90 minuter gräspromenad. 

Igår var det löpträning med Running Sweden. Långa intervaller stod på schemat, och trots lite kyligare väder var det ett pass om jag såg fram emot. 3 km uppvärmning, löpskola med koll på teknik och sedan 7 st vändor på en 1 km's sträcka. Mitt i där så var det ca: 45 sekunder vila. 

Tanken var hålla 4:45 tempo, men som vanligt så dras man med när de snabba gasellerna drar iväg. Efter 7 vändor hade jag hållit en snittfart på ca: 4:25, vilket verkligen känns lovande. Det är trots allt februari, massa kläder och snömodd på gångvägarna.

Idag känns det lite i ena höften, och det som jag behöver just nu är ett längre pass upp mot 20-25 km, men jag är inte riktigt där ännu. Men snart... snart är vi där, och då är våren också här. Inte långt kvar!! 

Ensam i mörkret...

 ...men med snön som ny bästa vän...

Tack vare snön behöver jag inte längre springa ensam i Hammarbybacken i totalt mörker. Andra människor, vit snö och tända lampor gör att man trots allt känner sig lite mindre ensam under intervallerna. Dock ska jag erkänna att jag känner mig lite ensam under dessa pass, även om radion får mig att sjunga högt för mig själv.

Jag kan tycka att det är omständigt att åka iväg hemifrån för att löpträna. Löpning är något enkelt, byt om och sätt på dig löpskorna, gå utanför dörren och du är redo att köra. Men när jag gör det är jag ofta ensam och det är möjligt att jag känner mig ensam pga. pappaledigheten och därför söker efter sällskap när jag ex. tränar. Därför har jag börjat köra löppassen som Running Sweden håller för SPIF Triathlon och det är total glädje över att få springa med andra människor. Så pass total att jag överväger på att gå med även i Running Sweden.

Det är mörkt, det är slask och det är oinspirerande, och men trots det känner jag mig ändå hyfsat stark. Jag hoppas det håller i sig, för jag måste bli en bättre löpare än vad jag har varit tidigare år.

Snön och ljuset gör det lite roligare 

Även glädjen av någon man känner som tar kort

Överlag är det en seg period just nu. Jag har klarat mig bra ifrån förkylningar och annat skräp, men ex. så kändes gårdagens cykling, som var planerad till 135 minuter som en pina. Redan från start gjorde jag om passet till 70 minuter. Jag kände mig seg och hängig, men mest sur för att jag inte kan hitta min "Band Of Brother"-box, så jag var tvungen att titta på slalom efter herrarnas 15 km. Inget ont om slalom, men det blir enformigt med samma åksträcka om och om och om och om igen... Jag avslutade med att kika på klippet från Noseman (finns under fliken "Kommande tävlingar"). Det räcker med att höra musiken så stiger hastigheten på trainern, även om det är backe!! 

Imorgon simning med SPIF, sedan hoppas vi på långpass på onsdag. Ska vi tro på 20 km inspirerande löpning? Ja, om vädret håller i sig så kan vi i alla fall hoppas på det. 

Full fokus på herrarnas 15 km

Jag lever...

...även om bloggen har varit död under en längre stund...

Sista inlägget skrev samma eftermiddag som bomberna i Oslo och skotten på Utöya. Det var som att luften gick ur mig och man insåg att familjen och livet är bra mycket viktigare än att blogga likt resten av alla personer som skriker efter uppmärksamhet. Jag har tänkt att skriva inlägg flera gånger men känt att det inte spelar någon roll.

Nu vill jag dock försöka komma igång igen och dela med mig av mina framgånger, motgånger och tankar kring triathlon och det som ska komma under 2012.

Hösten är inget att orda om, mer än att jag har tagit över ordförandeklubben i SPIF Triathlon. Det är en spännande utmaning där ett av målen tillsammans med styrelsen göra SPIF till en förebild för resten av Sveriges triathlonföreningar.

Träningsmässigt så har jag kommit igång helt ok, och trots att träningsdosen är mindre sett till mängden, så känner jag mig starkare och fräschare i kroppen än vad jag har känt tidigare år.

De stora målen för 2012 blir Nice igen, där jag vill försöka prestera bättre på löpningen, men fokus för i år lägger jag dock på Norseman. Största målet är att få gå i mål uppe på berget och få en svart t-shirt. Men visst finns det i bakhuvudet att jag kanske kan få en fin placering på Norseman då jag tycker jag att är hyfsat starkt på cykeln när det går uppför.

Mer förklaring kring Norseman följer i ett senare inlägg.

Nu är vi igång!! Nu kör vi mot 2012!! Möjligheterna år!